Militärhistoriepodden

Romarna byggde ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Från det lilla området runt staden Rom expanderade riket genom en serie framgångsrika erövringskrig – möjliga tack vare en militär organisation och slagfältstaktik som få motståndare kunde stå emot. Det handlade inte bara om formationer och vapen, utan också om kommunikation, logistik och mentalitet.I avsnitt 8 av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessorn Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved, båda vid Umeå universitet, den romerska krigföringens utveckling – och varför den var så effektiv. Särskilt intressant är hur romarna lyckades besegra den mäktiga grekiska falangen, som i århundraden dominerat slagfältet med sina täta led av hopliter beväpnade med långa spjut.Romarna mötte falangen med rörlighet. Genom flexibel taktik och en organisation som kunde anpassas efter motståndaren, lyckades romarna övervinna falangens stelhet. Men framgången låg inte bara i formationerna. Utrustningen – inklusive soldaternas rustning, sköldar och kastspjut – spelade också en viktig roll.Med expansionen följde också ett logistiskt genombrott. Romarriket utvecklade ett imponerande nätverk av vägar och fälthärläger över hela sitt växande territorium. Krigföringen gick från att skydda gränsen till ett djupförsvar som krävde ständig militär närvaro långt från huvudstaden.En annan avgörande förändring gällde arméns sammansättning. Från början utgjordes legionerna av medborgare – jordbrukare som deltog i kriget vid behov. Men genom reformer under 100-talet f.Kr. övergick Rom till ett system med yrkessoldater, en legoarmé som blev lojal inte främst mot staten utan mot sina fältherrar. Denna lojalitetsförskjutning fick stora konsekvenser – inte minst politiskt. Män som Julius Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet i kampen om makten i Rom.Avsnittet belyser också romarnas möte med Hannibal, deras farligaste fiende under de puniska krigen. Trots den förödande förlusten vid Cannae år 216 f.Kr. lyckades Rom till slut vinna mot Karthago. Hur gick det till?Och till havs? Rom hade ingen marin tradition – ändå lyckades man skapa en krigsflotta som kunde utmana och besegra Karthago. Men trots alla dessa framgångar: varför kunde romarna till slut inte stå emot trycket från de germanska stammarna? Hur bidrog den militära utvecklingen – och dess svagheter – till imperiets fall? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det spanska inbördeskriget utkämpades mellan 1936-39, åren före andra världskrigets utbrott. Kriget var i alla avseenden hänsynslöst och blodigt. Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget.Konflikten visade upp alla inbördeskrigets karakteristika: summariska avrättningar av fångar, brutala övergrepp på civil befolkningen, hat och urskiljningslöshet mot politiska motståndare. I kriget dog åtminstone 500 000 människor – militärer och stridande.I veckans repris t av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved, bägge verksamma vid Umeå universitet, olika aspekter av spanska inbördeskriget.Kriget väckte starka känslor över hela världen, men det blev högerdiktaturerna Tyskland och Italien som framförallt bidrog militärt till upprorssidan ledd av generalen Franco. Republiken fick hålla till godo med frivilliga och ett tvivelaktigt militärt stöd från Sovjetunionen. Västdemokratierna förhöll sig neutrala. På republikens sida deltog omkring 600 svenskar.Ur militär synvinkel är det italienska och tyska deltagande med trupper och materiel särskilt intressant. Både Mussolini och Hitler sände sammanhållna förband och rådgivare till nationalistsidan under Franco. Dessutom en hel del modern materiel. Mest känd är den tyska Condorlegionen som understödde nationalisterna och gjorde stora insatser genom att ge Francos trupper ett övertag i luften med sina moderna stridsflygplan. Frågan är om Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget. I avsnittet diskuteras bland annat det verkliga värdet av de erfarenheter som de italienska och tyska insatserna verkligen gav.Den tyska bombningen av Guernica i april 1937. Vad hände egentligen och hur ska vi förstå bombningen? Händelsen leder in på frågor om det förändrade kriget och civilbefolkningens situation i händelse av ett storkrig i Europa vid tiden för spanska inbördeskriget. Spanska inbördeskriget gav brutala föraningar om vad ett systematiskt bombkrig mot civila mål skulle kunna innebära. På plats var svenskar som upplevde nationalistsidans anfall mot i stort sätt försvarslösa städer.Bild: Beväpnade civila från den republikanska sidan under slaget vid Irún 1936. Bilden visar hur civilpersoner deltog aktivt i försvaret mot de nationalistiska trupperna under det tidiga skedet av det spanska inbördeskriget. Slaget vid Irún var avgörande för kontrollen över gränsen till Frankrike, och dess utgång innebar att nationalisterna kunde bryta förbindelserna mellan republiken och omvärlden. Okänd fotograf. Bild: Republican forces during the Battle of Irún, 1936. Public domain (CC0). Källa: Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De engelska långbågsskyttarnas dödliga pilregn förknippas ofta med de spektakulära segrarna vid Crécy (1346), Poitiers (1356) och Azincourt (1415) under det utdragna hundraårskriget (1337–1453). Enligt legenden kunde välriktade salvor av pilar fälla hela kavallerianfall av tungt rustade franska riddare. Men hur stor betydelse hade egentligen långbågarna – och vad är myt?I reprisen av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved långbågens roll i medeltida krigföring. Med egna erfarenheter av bågskytte bidrar Peter till samtalet med praktiska insikter om bågar, dragstyrka och teknik. Diskussionen rör sig också kring frågan: var långbågen verkligen mer effektiv än armborstet?Under hundraårskriget valde engelsmännen att rusta sina trupper med långbågar, medan fransmännen i större utsträckning satsade på armborstet. Båda vapentyperna hade sina styrkor och svagheter – långbågen krävde lång träning men kunde avlossa många pilar snabbt, medan armborstet var enklare att använda men långsammare i eldgivningen.Men det handlar om mer än bara vapen. Hundraårskriget var en av Europas mest utdragna och destruktiva konflikter, där feodala lojaliteter och dynastiska ambitioner formade en lågintensiv men förödande väpnad kamp om kontrollen över det franska kungadömet. Arméerna var små i jämförelse med senare tiders, och kärnan bestod ofta av tungt utrustade riddare, utbildade i den tradition som formats under korstågens tid.De engelska långbågarna symboliserar ett skifte i Västeuropas krigföring: från riddarideal och närstrid till en mer taktisk användning av avståndsvapen. Krigen under denna period speglar också en tid då Europas furstar hade begränsade resurser och militär makt. I många avseenden var krigföringen under medeltiden fortfarande outvecklad, särskilt jämfört med både antiken och den moderna eran som skulle ta form fram till Napoleonkrigen. Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Masada-klippan och den befästa fästningen där de judiska seloterna gjorde sitt sista motstånd mot Romarriket har en närmast mytologisk betydelse i dagens Israel. Fortfarande svär unga israeliska soldater sin trohet uppe på Masada – en plats som blivit en symbol för motstånd, offer och nationell identitet.Det judiska upproret, som inleddes år 66 e.Kr., blev en katastrof för det judiska folket. År 70 förstördes Jerusalem i grunden av romarna, och den sista fasen av upproret utspelade sig på Masada. Under åren 73–74 belägrades fästningen av den romerska armén i en militär operation som fortfarande imponerar historiker. Genom att anlägga en enorm ramp uppför berget och omringa platsen med ett system av läger och vallar tvingade romarna de judiska försvararna till ett sista desperat beslut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska slutstriden vid Masada. Belägringen är inte bara central i berättelsen om de judiska upproren, utan även ett unikt exempel på romersk belägringsteknik. Rester av romarnas anläggningar – vallarna, lägren och framför allt den väldiga rampen – finns ännu kvar och ger oss en sällsynt inblick i antikens krigskonst.Den mest omdiskuterade aspekten av Masada är berättelsen om det kollektiva självmord som enligt den judiske historikern Flavius Josefus ska ha ägt rum, där seloterna valde döden framför romerskt slaveri. Men hur pålitlig är denna källa? Moderna forskare menar att berättelsen måste tolkas med försiktighet – det finns inga oberoende bekräftelser på att självmordet faktiskt ägde rum.Konsekvenserna av de judiska upproren blev ödesdigra. Det judiska folket skingrades, och en lång exil inleddes. Först mot slutet av 1800-talet väcktes idén om en återkomst till det historiska hemlandet, och det var först år 1948 som staten Israel grundades. Masada lever kvar – som symbol och myt, men också som ett fysiskt monument över romersk krigföring och judiskt motstånd.Bildtext: Masada är en symbol för judiskt motstånd och är mest känd för det romerska belägringsdramat år 73 e.Kr. Platsen är idag ett världsberömt arkeologiskt monument och ett UNESCO-världsarv. Foto: Andrew Shiva / Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robbert E Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robbert E Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.Södern lång i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Det så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.