Militärhistoriepodden

Längs floden Isonzo (Soča), i gränslandet mellan nordöstra Italien och dåvarande Österrike-Ungern (i dag främst västra Slovenien), utspelade sig några av första världskrigets mest brutala och utdragna strider.

Den italienske överbefälhavaren Luigi Cadorna drev gång på gång sina soldater mot väl befästa höjder i en terräng som gynnade försvararen – och kom senare att bli ihågkommen som en av militärhistoriens mest hänsynslösa generaler.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt Italiens inträde i första världskriget och de inledande striderna längs Isonzofronten.

När kriget bröt ut 1914 förklarade Italien sig neutralt, trots att landet ingick i Trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern. Men en växande italiensk nationalism – och tanken på att samla ”italienskt” territorium under en och samma stat – gjorde det allt mer lockande att byta sida och ansluta sig till ententen (främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Särskilt hägrade områden som Sydtyrolen och Trieste, som fortfarande tillhörde Österrike-Ungern men som det italienska ledarskapet ansåg borde bli italienska.

I april 1915 slöts därför Londonfördraget, ett hemligt avtal där ententemakterna lovade Italien territoriella vinster om landet gick in i kriget på deras sida. Italien förband sig att agera snabbt – men mobiliseringen drog ut på tiden. När de italienska styrkorna väl sattes in under Cadornas ledning inleddes offensiverna vid Isonzo i juni 1915.

Den italienska armén var dock knappast rustad för det som väntade. Terrängen var karg, brant och oförlåtande. Att gräva ned sig i bergssluttningarna var ofta nästintill omöjligt, och anfallen tvingades fram i smala passager där försvararna kunde koncentrera sin eld. Fördröjningarna gav dessutom Österrike-Ungern tid att förstärka sina försvarsställningar i höjdlägena. Kombinationen av bristande förberedelser, starka försvarslinjer och en terräng som kanaliserade anfallen skapade en obarmhärtig spiral av förluster – och Cadornas utpräglat offensiva doktrin gjorde priset ännu högre.

Det skulle krävas tolv stora slag vid Isonzo mellan 1915 och 1917 innan fronten slutligen bröts – till ett ohyggligt pris i människoliv.

Italienska soldater under andra slaget vid Isonzo, 1915. Bilden visar en position för det 20:e kavalleriregementet "Cavalleggeri di Roma" i området Carso, under de intensiva striderna som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern under första världskriget. Källa: www.esercito.difesa.it. Licens: CC BY 2.5.

Det andra slaget vid Isonzo var en del av en serie offensiver längs Isonzofronten och kännetecknades av svåra terrängförhållanden och höga förluster. Carso-platån var särskilt strategiskt viktig men mycket svår att försvara och anfalla.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krigföring har alltid påverkats av teknikutvecklingen. Gång på gång ser vi hur nya vapensystem – och förmågan att producera vapen, ammunition och andra varor i stor skala – kan bli avgörande. Men hur påverkar tekniken egentligen krigföringen? Är det teknikutvecklingen som styr hur krig förs?

I reprisen av avsnitt 20 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved teknik och krig. Samtalet rör sig från antiken och medeltiden till 1900-talets snabba tekniska språng. Poängen är tydlig: tekniska uppfinningar och nya vapensystem är inte automatiskt avgörande. Teknik måste användas på rätt sätt – och passa in i taktik, organisation och logistik – för att få verklig betydelse.

Teknisk överlägsenhet spelade till exempel en viktig roll när västmakterna expanderade under imperialismens tidevarv. Ofta citeras den berömda formuleringen: “Whatever happens, we have got / The Maxim gun, and they have not.” – en rad som tillskrivs Hilaire Belloc (1898) och som fångar den tidens syn på eldkraftens asymmetri.

På 1900-talets slut blev det tydligt att även avancerade robotsystem och precisionsvapen ställer krav på industri, kompetens och ekonomi. Under 1970- och 80-talen ökade trycket i vapenkapplöpningen, och skillnader i teknisk och industriell uthållighet blev en del av bakgrunden till att Sovjetunionen fick allt svårare att konkurrera.

Bild: Hiram Maxim lutar sig mot sin första automatiska kulspruta (”The First Automatic Gun”).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1500- och 1600-talen genomgick Europas militära makter en teknisk revolution. Användningen av krutbaserade kanoner och handeldvapen förändrade slagfältet i grunden. Detta påverkade inte bara arméernas sammansättning utan också både belägrings- och fortifikationskonsten.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt en av de mest inflytelserika gestalterna i denna utveckling: den franske militären och fästningsbyggaren Sébastien Le Prestre, Marquis de Vauban (1633–1707), allmänt känd som Vauban.

Utvecklingen av befästningskonsten har genom historien pendlat mellan offensivens och defensivens fördelar. Under senmedeltiden hade försvarssystemen gynnats av höga stentorn och murar, men med krutets introduktion och det nya fältartilleriet blev dessa konstruktioner snabbt obsoleta. Svaret från fortifikationskonsten blev att bygga lägre försvarsverk med tjockare murar. Utanpåverkens omfattning ökade, och forten utrustades med eget artilleri. Detta gav åter försvararna övertaget: den låga profilen och de kraftiga murarna minskade artilleriets effektivitet, samtidigt som försvarets eldkraft försvårade stormningsförsök.

Det var i detta militärtekniska landskap som Vauban introducerade en ny metod för belägring. I upplysningstidens anda utvecklade han en systematisk belägringsteknik för att möta de moderna fästningarnas utmaningar. Genom att stegvis gräva sig fram och anlägga parallella löpgravar och enkla värn kunde belägrarna närma sig försvarsverken utan att utsättas för massiv moteld. När avståndet var tillräckligt kort, kunde stormningen genomföras med större precision och färre förluster.

Med sin metod uppnådde Vauban stora framgångar i den franske "solkungen" Ludvig XIV:s expansionistiska krig. I slutet av sin karriär ägnade han sig även åt att förbättra Frankrikes egna försvar. Han skapade ett avancerat system av befästningar längs den östra gränsen, det så kallade Pré Carré, som än idag finns bevarade i delar av västra Frankrike och Beneluxländerna.

Bild: Ett montage av av stadsplanen för Neuf-Brisach, en fästningsstad som uppfördes från grunden enligt ritningar av Sébastien Le Prestre de Vauban, Ludvig XIV:s militära ingenjör. Staden byggdes som ersättning för de förlorade fästningarna Breisach och Freiburg som återlämnades till det Tysk-romerska riket 1697/99. Neuf-Brisach anses vara ett av Vaubans främsta verk och ett mästerprov på 1600-talets militära stadsplanering. Bildkälla: Sébastien Le Prestre de Vauban – http://theudericus.free.fr/Vauban/Neuf-Brisach_Plan.jpg, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav III:s ryska krig 1788–1790 blev i stort en svensk besvikelse – men slaget vid Svensksund i juli 1790 vände krigslyckan. Sjöslaget, som utkämpades den 9–10 juli, resulterade i en förkrossande svensk seger över den ryska skärgårdsflottan. Den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskrev senare slaget som ”den svenska flottans största glans”.

I reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det dramatiska slaget vid Svensksund och hur denna seger förändrade krigets utgång.

Den svenska skärgårdsflottan, som utvecklats kraftigt under 1700-talet parallellt med uppförandet av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, visade sig vara överlägsen sin ryska motpart. Men vad låg bakom den svenska framgången? Vilken taktik användes? Och varför kunde Sverige åsamka den ryska flottan ett så förkrossande nederlag?
Slaget vid Svensksund var en del av ett större händelseförlopp. Bara en dryg vecka före slaget hade både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan undkommit en potentiellt förödande inneslutning i Viborgska viken, där de varit omringade av ryska styrkor. Sverige var mycket nära en kapitulation – något som hade kunnat innebära slutet på både kriget och Gustav III:s maktställning.

Mot sina befälhavares rekommendationer – med ett viktigt undantag: Carl Olof Cronstedt – fattade Gustav III beslutet att möta ryssarna vid Svensksund. Ironiskt nog var det just Cronstedt som senare, år 1808, skulle komma att kapitulera till ryssarna i Sveaborg under Finska kriget.

Segern vid Svensksund räddade inte bara krigets utgång – den kan också ha räddat kungens ställning i Sverige.

Slaget vid Svensksund (1790), målad av Johan Tietrich Schoultz. Denna dramatiska scen visar det avgörande sjöslaget mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Striden slutade med en stor svensk seger, en av de största marina triumferna i Sveriges historia. Målningen illustrerar den intensiva kampen i Finska viken där svenska galärflottan övermannade en numerärt överlägsen rysk flotta. Slaget visade effektiviteten i svensk taktik och ledarskap under press.
Källa: Försvarsmakten.se Licens: CC BY 4.0
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få namn är så starkt förknippade med Finlands kamp under Vinterkriget 1939–40 som Suomussalmi och Raatevägen. Underbemannade och med bristfällig utrustning lyckades finska trupper, under ledning av den legendariske generalen Hjalmar Siilasvuo, besegra två sovjetiska divisioner.

Den finska framgången med den så kallade motti-taktiken väckte internationell uppmärksamhet. Segern kunde visserligen inte förhindra nederlaget i kriget, men den stoppade en total kollaps av det finska försvaret i norr – och gav hopp i en tid då Finland stod nära att krossas av den sovjetiska övermakten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det kanske mest mytomspunna slaget under Vinterkriget. Slaget vid Suomussalmi har fått en särställning i historieskrivningen. Mycket av det vi förknippar med det finska vinterförsvaret återfinns här: den bitande kylan, skidpatrullerna, motti-taktiken, Röda arméns hjälplöshet i ödemarken, och inte minst den finska sisu – viljestyrkan att inte ge upp trots övermakten.

Slaget utvecklades ur Sovjetunionens framstöt mot den lilla kyrkbyn Suomussalmi. Den sovjetiska planen var att nå Bottenviken och därmed klyva Finland i två delar. Anfallet kom överraskande, och de få finska trupper som fanns tillgängliga gjorde insatsen desto mer anmärkningsvärd.

Den 7 januari 1940 tystnade vapnen. På Raatevägen låg resterna av den 44:e sovjetiska divisionen utspridda: förstörda stridsvagnar, artilleri, ammunition, döda soldater och hästar. En vecka tidigare hade den 163:e divisionen tvingats retirera från Suomussalmi med stora förluster. Sovjetarmén förlorade mellan 9 000 och 13 000 soldater i stupade och sårade. Två hela divisioner var utslagna. De finska förlusterna uppgick till cirka 750 stupade samt 1 000 skadade och saknade.

Bildtext: Soldater rör sig i Svenskskogen vid Suomussalmi under vintern 1940. Museiverkets Historiska bildsamling (identifierare HK19840314:122) och visar finska soldater i rörelse i Suomussalmi, Finland, troligen i samband med Vinterkriget 1939–1940. Licensen CC BY 4.0

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.