Militärhistoriepodden

Konstantinopels fall 1453 innebar slutet för det bysantinska riket – en kristen statsbildning med rötter i det östromerska imperiet. Samtidigt blev erövringen ett avgörande steg i det osmanska rikets etablering, där Konstantinopel (dagens Istanbul) snart blev centrum och huvudstad.

Utanför murarna samlades en osmansk här på minst 60 000 soldater, understödd av ett effektivt artilleri. Stadens försvar uppgick till omkring 8 000 man. Belägringen pågick från den 7 april till den 29 maj, då Konstantinopel till slut föll. Striderna utkämpades inte bara man mot man, utan också genom tung artilleribeskjutning, underjordiska mineringsoperationer och sjöstrider.

I reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved om Konstantinopels fall.
Konstantinopel hade varit huvudstad i ett rike som existerat i mer än 1 000 år, beroende på hur man räknar. Det bysantinska riket var arvtagaren till Romarriket och var under århundraden den största och starkaste kristna makten i Europa och östra Medelhavet, innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.

Vid mitten av 1400-talet var Bysans i praktiken ett krympt kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade främst ett begränsat område på den europeiska sidan av Bosporen samt vissa delar av sydvästra Grekland och ett antal öar. Riket var nu i stort sett omgivet av det expanderande osmanska riket.

Sultan Mehmet II behövde visa sin styrka som härskare i ett rike där makten ännu inte var helt konsoliderad. En erövring av det mytomspunna Konstantinopel skulle stärka hans ställning inrikespolitiskt och undanröja ett kristet brohuvud mitt i den osmanska intressesfären. När snaran drogs åt vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp, men svaren blev svaga eller uteblev. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var upptagna av egna konflikter.

Den som vill läsa mer kan ta del av David Nicolle, Constantinople 1453: The End of Byzantium (Osprey, 2000), samt Judith Herrin, Det bysantinska riket (Höör: Agering, 2009).

Bild:Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1937 publicerades Heinz Guderians bok Achtung – Panzer! Den sammanfattade hans syn på pansarkrigföring – och få militärteoretiska verk har blivit lika legendariska.
Guderians tankar kom att få stor betydelse för hur den tyska armén under andra världskriget använde pansar på ett sätt som var både nydanande och effektivt. När Nazityskland gick i krig 1939 hade landet byggt upp ett antal pansardivisioner som blev en av de viktigaste orsakerna till de tidiga framgångarna.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Guderians karriär som officer i den tyska krigsmakten under en minst sagt dramatisk period i Europas historia. Det handlar om två världskrig – och två tyska nederlag.

Guderians idéer, som kommer till uttryck i Achtung – Panzer!, bygger på en systematisk inläsning av litteratur, bland annat ögonvittnesskildringar från deltagare i första världskriget. Det som kanske är mest slående med boken är hans öppenhet för nytänkande. Han tar till sig brittiska och franska erfarenheter och värderar dem högt. Samtidigt är han kritisk mot tyskarnas sätt att använda pansar i första världskriget. På så sätt framstår han som en typisk representant för den bildade och skolade preussiske officeren. Han ser stridsvagnens potential: att skapa genombrott och bryta den statiska krigföring som dominerade första världskriget, åtminstone på västfronten.

Att Guderians idéer fick ett så stort inflytande berodde på flera faktorer – inte minst att han hade mentorer bland sina överordnade som såg hans potential. Trots det kom faktiskt inte alla hans visioner att förverkligas. Antalet pansardivisioner i den tyska krigsmakten översteg i princip aldrig mer än omkring en tiondel av alla divisioner. Den högsta ledningen tog aldrig riktigt steget fullt ut i linje med Guderians tänkande. Det fanns också en skepsis – ibland ren ängslighet – från högkvarterets sida, till och med under genombrottet vid floden Meuse i maj 1940 under fälttåget i Frankrike. Gick det för fort för pansardivisionerna? Riskerade de att bli isolerade? Hann infanteriet med? Hann artilleriet med?

Det är viktigt att förstå att pansarkrigföring inte bara handlade om att samla stridsvagnar i egna divisioner. Pansardivisionernas framgångar var ett resultat av ett taktiskt och operativt koncept som omfattade uppdragstaktik, samverkan med flyg och motoriserat infanteri samt en rörlig ledning och logistik. Pansardivisionerna i sig hade aldrig fått den betydelse de faktiskt fick utan den tyska taktiska och operativa rörligheten. Och det fanns befälhavare – som Guderian och Rommel – som förstod hur pansarvapnets potential kunde utnyttjas i praktiken.

Bild: Generaloberst Heinz Guderian på östfronten sommaren 1941. Han var en central teoretiker bakom Tysklands snabba pansarkrigföring. Hans idéer om pansarkoncentration och samverkan fick stor betydelse i krigets inledning. Foto: Ludwig Knobloch/Bundesarchiv, Bild 101I-139-1112-17. Wikimedia Commons, Licens: CC BY-SA 3.0 DE.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lepanto är 1571 utkämpades mellan galärfartyg i en tid då sjökrigföringen sakta var på utveckling mot bredsidesfartyg och linjetaktik. Med i slaget fanns på den kristna sidan sex större venetianska bredsidesfartyg som kanske kom att spela en avgörande roll i slaget.

I övrigt utkämpades striden på traditionellt sätt med melée-taktik där ramning och ändring av motståndaren utgjorde tungpunkten i striden. Över vattnet utvecklades en ”bro” av hundratals fartyg som kopplats samman i ett kaos av närkamp. Fartyg erövrades och återerövrades. Tusentals sjömän och soldater stupade och lemlästades.

I avsnitt 23 av Militärhistoriepodden fördjupar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i det mytomspunna slaget vid Lepanto som i århundraden har givit upphov till många tolkningar och diskussioner. Frågan om slagets verkliga betydelse på lite längre sikt är en av frågorna som tas upp. Kristenheten samlades i en allians, den så kallade Heliga ligan, men var egentligen ganska splittrade av religiösa och maktpolitiska motsättningar.

Utanför den grekiska kusten i Patrasbukten möttes en allierad kristen flotta den osmanska flottan den 7 oktober 1571. Det slag som kom att utspela sig är en av sjöhistoriens största drabbningar och ett av de allra sista slagen mellan i huvudsak roddrivna fartyg eller galärflottor.

Striden hade i många avseenden väldiga dimensioner när nästan 400 fartyg med mer än 100 000 roddare och soldater ombord möttes i en hänsynslös kamp. Men vad handlade slaget egentligen om? En strid mellan kristenheten och islam?

Slaget stoppade knappast fullständigt det osmanska inflytandet i Medelhavet, men gav kanske ändå de kristna Medelhavsstaterna ett andrum och kontroll över västar Medelhavet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 december 1989 inledde USA Operation Just Cause – ett dramatiskt militärt angrepp mot Panama. Målet var att gripa och avsätta den panamanske starkemannen Manuel Noriega, utan att samtidigt kasta landet in i fullskaligt kaos.

Operationen har ofta beskrivits som militärt framgångsrik, men den blev också en tydlig markering av en ny interventionsepok i skiftet mellan kalla kriget och 1990-talet.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt om USA:s invasion av Panama i december 1989.

Manuel Noriega hade under lång tid haft kontakter med amerikanska underrättelsetjänster. Relationerna fördjupades under 1960- och 1970-talen, och i början av 1970-talet blev han en regelbunden källa – till och med avlönad av CIA. Samarbetet passade USA:s regionala strategi, men efter att juntaledaren Omar Torrijos omkommit i en flygolycka den 31 juli 1981 blev Noriegas egna ambitioner allt tydligare. Efter interna maktstrider tog Noriega 1983 över som chef för Panamas försvarsstyrkor och fick därmed de facto kontroll över landets politiska institutioner.

Till en början tolererades utvecklingen i Washington så länge Noriega uppfattades som användbar. Men hans kopplingar till narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten gjorde relationen allt mer politiskt omöjlig – särskilt under en period när USA:s ledning drev en hård linje i det så kallade ”kriget mot drogerna”. När George H.W. Bush väl beslutade om invasionen var Noriega redan åtalad i USA, och operationen motiverades också med att skydda amerikanska medborgare och intressen.

Här spelade även USA:s långvariga intressen i Panamakanalen in. Frankrike hade misslyckats med kanalbygget på 1880-talet, men USA tog över projektet 1904 och öppnade kanalen 1914 efter ungefär ett decennium av arbete. Kanalen – och den tidigare amerikanskt kontrollerade Kanalzonen – hade stor strategisk betydelse, och i Panama fanns dessutom många amerikanska medborgare knutna till kanalområdet. Noriegas allt mer konfrontativa hållning uppfattades därför som ett hot – både mot människor på plats och mot USA:s regionala maktposition.

Bildtext: En amerikansk M113 pansarbandvagn bevakar en gata nära det förstörda högkvarteret för Panamas försvarsstyrkor under andra dagen av Operation Just Cause. Fordonet är utrustat med ett M175-vapenfäste och en Dragon robotlavett. Foto: PH1(SW) J. Elliott, U.S. Department of Defense. Wikipedia. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sett i tio månader, med varierande intensitet. På en yta av några kvadratkilometer öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och ett mycket stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick sammantaget till över 700 000.

I reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum, men också det större sammanhanget – och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.

Den franska offensivandan konfronterades på ett synnerligen brutalt sätt med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det massiva tyska anfallet? I centrum för den diskussionen står inte minst general Philippe Pétain, ofta kallad ”Verduns räddare”.

Var slaget vid Verdun det värsta, eller ens det största, under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det ändå blivit så betydelsefullt – inte minst för det franska minnet av kriget? För många soldater blev tjänstgöringen vid Verdun liktydig med att ha deltagit i kriget över huvud taget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget ska under någon period ha fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun”, sa man efteråt – och möttes alltid av respekt.

Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär än i dag tydliga spår av striderna. Vissa platser går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.

Bild: Tyska soldater lämnar sina skyttegravar för att anfalla höjden Le Mort Homme (”Död mans kulle”), 14–15 mars 1916. Foto: Hermann Rex. Public domain (Wikimedia Commons)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.